Julen under livets förstoringsglas

Var hittar vi julstämningen? I vilka hörn och vrår gömmer den sig? Är den hos tomtenissarna på vinden som vi hämtar ner när julen närmar sig? Finns den i ljusen vi tänder varje söndag i advent? Finns den i snöret vi knyter till en rosett och fäster ett kort i? Finns den bakom en av de 24 kalenderluckorna eller i julbordet som vi äter från med andakt? Eller finns den där inne i köksskåpet med porslinet du inte har använt på ett år?

På Instagram finns #julstämning i 276 000 varianter. Avbildat som skymningstimmar, julgranar, julkonserter, juldekorationer, pepparkakshus, snötung skog, fyllda bord, saffransbullar, tomtenissar och domherrar. Men en hashtag löser inte allt. Hashtag jul gör oss i värsta fall mer stressade. Julen blir bara något som ska presteras. Allt ska vara så rätt i rätt tid. Det kräver sin man och sin kvinna. Det är mycket slit. Och när allt äntligen är perfekt, varför känns samtidigt inte allt så perfekt?

Att vara nöjd har blivit det svåraste i världen. Men Øystein Hauge, han har lärt sig detta:

Nu är det mer bråttom än
någonsin
att ta det helt lugnt

Øystein Hauge vet att stämningen gömmer sig i lugnet. Det gör också artisten och sjuksköterskan Marthe Valle.

– Var inte så upptagen, det är livsfarligt, säger hon.
– Leta inte efter lyckan, leta efter mening, säger hon.

Den bästa julstämningen slumrar i de små tingen. I bordskortet vi klipper ut och skriver något på själva. I telefonsamtalet vi ringer till en vän som vi skulle ha pratat med för många månader sedan, kanske år. I tiden du delar en blick med den du har glömt att se på så närvarande under alltför lång tid. I mattan vi skakar av och lägger varsamt på plats vid dörren. På den kommer någon vi har väntat på att gå med sina skor. Snart. Bara det blir jul så står de där igen. En sons skor. En dotter. En mor eller far. En vän. Någon att komma hem till. En dörr att gå in igenom. Det finns rikedom i sådant.

Vi är varmt eniga om att julen först och främst är barnens högtid. Det vi av och till glömmer i våra bråda liv är att det är vi, vi vuxna, som har regissörsrollen. Vi skapar högtiderna åt de minsta. Vi är huvudkreatörerna av de minnen de tänker tillbaka på som vuxna. Vi kan göra dem goda, vi kan göra minnen som är värda att hamna i minnesbanken. Listan lägger inte ribban så högt. Lite tid till prat, lite tid till lek, lite tid till ingenting. Lite tid till tid. Tid att lyssna och le. Tid till historier, en kram, tid att hålla i en hand. Väldigt självklart, helt klart. Men av och till känns det här omöjligt att få ett bra flyt i. Vi försöker för mycket. Vi behöver prova mjukare. Enklare. Därför att. Kommer du ihåg din farmor eller morfar i din barndoms jul? All den julstämning som låg i de slitstarka och trygga ansiktena, under grått skägg och blanka hjässor. De satt gärna i lugn och ro med trygga famnar och äventyr utan något schema.

Den bråda tiden stannar först upp när vi bara finns till. Några av oss får inte helt till det här med att bara vara. Vi stressar huvudlöst in i det nya året och känner inte vart högtiden tog vägen. Kanske den här julen ska vara den jul då du gjorde mindre för att räcka till mer. Mer av de allra viktigaste sakerna med de som är allra viktigast för dig. Att sitta under livets förstoringsglas. Att känna hur stora små saker är. Den insikten har större värde än det mesta.

Låt de minsta tingen bli så stora som de förtjänar. De som får sitta med dig i de gyllene ögonblicken, tar dem med sig in i sin framtid, till den dagen han eller hon i all sin otillräcklighet ska leta fram julstämningen.

God jul! Ta det lugnt.

Visa arkiv